Montoyas arbetsseger
Det var 113 race sedan han vann i Sonoma Cal. 2007, också det en roadcourse Två gånger hörde publiken av sig rejält under tävlingen. Den ena var då Juan tog segern och rullade in på depårakan. Visserligen sågs och hördes loppet här hemma i TV soffan, men det rådde ingen tvivel om att publiken var förtjust. Det andra tillfället var då 2 stycken fick hanka sig in på depårakan, även här var tydligen publiken förtjusta eller missnöjda. Brian Pattie... Juan´s teamledare var tydligt skakad av segern och vågade väl inte tro på att Juan´s ledning skulle hålla hela vägen "hem". Han passade återigen på att i TV ta på sig skulden för förlusten på Indianapolis härom helgen. Han sa också att 1 vinst på en ovalbana är att önska. Och visst... efter Juan´s struliga säsong med flera möjligheter att vinna så är han väl värd en sådan. Tyvärr har Juan också anpassat sig till NASCARs gulleponkar. Så vitt jag kommer ihåg är han väl den siste som nu mer eller mindre välvilligt är "kramgo" vid intervjuer. Tony som tidigare visade temperament har sällat sig i leden och smilar. Nåja... vi styr mot Michigan och tar Interstate 90 utefter Lake Eire. Inalles 800 k.m. - vilket är som ett 500 race fast med State Troopers utrustade med radar. Dessa "grabbar" är inget man leker med och oftast utrustad med en bitter min. Själv har vi aldrig haft några problem men har sett andra i handfängsel utefter vägen. Jimmie måste ju undra vad som hänt med deras ganska så säkra promenadsegrar. Helt plötsligt under denna sässong har det sladdats in i muren och annat. Ingen tvivel om att Jimmie är djädrans skicklig som förare i ett vältrimmat team. Men sviker turen och det där lilla x-tra... ja då är det som förgjort. Och visst är det riktigt trisst när man kört en sissådär 200 - 300 varv och har 5 kvar och drar i muren och får bryta - ja då bryter man. Personligen (och jag har många ideer) skulle jag vilja se en rokad bland Hendricks förare för att utröna vilka förare som har förmågan och vilka som "sumpat" den. Låt säga att Junior får ta över 48:an och hela teamet. Jimmie tar Juniors kärra och Jeff tar Mark´s. Låt det sen gå runt efter kanske 2 race i samma bil och se om ex. Jimmie hamnar i det bakre (Junior´s) led. Är det bil/team som ger framgångar.... eller är förarna också olika hungriga och på bettet. Roadcourses var inte riktigt NASCAR tyckte jag själv i början av mitt tittandes. Men nu ser jag framemot varje lopp och tyvärr är de då för få. Tänk dig att göra en double header på Indy. Ta lördagen för det "vanliga" NASCAR racet och kör infield tillägget på söndagen. En helg med båda varianterna. Många av de stora banorna har möjligheten att "leda" om trafiken lite hursom haver. På infield går det små korta rakor och böjjar och sen leds bilarna ut på de stora rakorna och sen in i snårskogen igen. Tror att det skulle bli en succe. Också kul att se att gamle "goe" Carl Edwards gaskat upp sig och är på bettet. Ett tag trodde man att han kanske blivit aningen skrajsen efter att fått ihop det med motsatta könet. Och visst betyder det en del om man har sällskap... kanske familj och barn. Man kanske inte gör de där vågade omkörningarna. Men på Jeff Gordon syntes inget av detta, hans fru tillbringade ju racehelgen på B.B. i väntan på deras 2:a barn. Ja så var det klart att Chicagoland Speedway tar över första racet i chaset från New Hampshire. Chicago utlovar stort party då det dessutom är deras 10 års jubileum. Tävlingarna kommer att gå mellan 16-18 sept. 2011. Flera ändringar är att vänta.... till det bättre och till det sämre förmodligen. Man kan väl också kanske tänka sig att Chicago som är en storstad av jätteformat... också kan utöva en del påtryckningar. I och med omroddningen av banor, vilken bana tar vilken helg o.s.v..... höjs många röster. En känd skribent (USA) har tonvis med mail där fansen önskar fler roadcourses. Dom vill absolut ha in en dylik i chaset. Jeff Gordon har visat upp sin nytillkomne son Leo Bejamin Gordon vid Michigan Speedway. Mäkta stolt pappa... |
|
|
|





